Pust. Går längs den långa gången mot tuben på T-centralen. Klockan är 1705 och jag har alldeles för varm jacka på mig för att hålla mig från att tänka på eftersvettningarna som med all säkerhet kommer göra mig sällskap när jag gått på tunnelbanan. Håller uppe tempot, vill hem. Dock går vissa med stora resväskor framför mig, som söndagspromenader, trots att det är måndag och rusningstrafik. Snälla, gå lite fortare? Förstår ni inte att alla bara stör sig på er som går sakta?
tänker jag, trots att jag själv alldeles för många gånger är den som alla stör sig på. söndagspromenad, en måndag.
Kommer till tunnelbanan och hinner precis in innan dörrarna stänger sig bakom min rygg. Hör ett högt "fan!" från personen bakom, som får se de blåa vagnarna susa förbi honom. du får snällt vänta till nästa, hela 2 minuter till. Men det är så det är att vara stressad i Stockholm. Varenda minut spelar roll.
Men jag kan ändå inte låta bli att vara glad. Svettig och rödrosig av stockholms bitande vindar. Jag kan ändå inte låta bli att vara glad.
anna Caroline
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar